torsdag 5 juli 2012

Hårdrock, Hjärtslag och cykling.

Hur jag får ihop träning och radio/musiklyssning.

När jag var yngre var jag mycket bättre på att fokusera på en sak i taget än jag är idag. Det är både bra och dåligt att jag delvis tappat den förmågan. Å ena sidan går inlärning och utveckling ofta långsammare på grund av att jag inte är kapabel att "ge allt" till det jag för närvarande håller på med; å andra sidan kan jag utnyttja tiden bättre genom genomtänkt multitasking i många sammanhang.

Ett exempel är det här med träning. Oavsett om jag är på gymmet, står i crosstrainern eller lyfter vikter, eller är ute på en cykeltur, så har jag numera nästan alltid lurar i öronen och en iPod eller iPhone i fickan, på armen eller på cykeln. Detta var en otänkbarhet för mig när jag i 20-årsåldern tillbringade ett par timmar om dagen på SKIP gym bland vikter, stänger och maskiner med ett tunnelseende där bara nästa övning och fullständig utmattning fick plats i synfältet. Inget fick störa koncentrationen, och jag minns att jag ibland var mycket irriterad över både musikvalet på gymmet och den för höga volymen. Jag ville bara känna kroppens rytmer, och de tillfällen jag var ensam i lokalen bad jag om låg volym eller rentav tystnad.

Idag är det tvärtom. Jag upplever träningarna som ypperliga tillfällen att göra två saker samtidigt, dels träna dels lyssna ikapp sig på favoritprogrammen i P1, eller passa på att lyssna igenom ett par album man är lite nyfiken på. Eller sätta på en gammal favorit och bara njuta - träningen sköter man med andra hjärnhalvan. Som ni förstår fungerar detta bara om man inte behöver satsa 100% av sin mentala energi på träningen, så strategin passar förmodligen bara oss motionärer. Och ibland orkar man förstås inte med någon mental input alls utan behöver bara den fysiska aktiviteten som sådan - i mitt fall gäller det oftast stressiga perioder på jobbet.

(Ett självklart undantag är såklart lagidrotter. När man spelar innebandy eller fotboll är det inte lämpligt att göra sig döv för omgivningen, då krävs lyhördhet och kommunikation i samspel med medspelarna för att det inte ska bli helt meningslöst. På så sätt är lagidrotterna en mer fullständig avkoppling från annat - då kan man verkligen bara göra en sak med hjärnan, vilket blir 100%-ig avkoppling från allt det där andra.)

Multitasking när den är som bäst

Ibland blir en kombination av aktiviteter ovanligt lyckad, och det var det som hände mig nyligen. Jag gav mig ut på en cykelrunda här på landet, den 1,4 mil "Korta högerrundan" som jag döpt den till i appen ProRunner för att hålla reda på kartor, tider och antal körda mil per månad med mera. I lurarna valde jag att lyssna färdigt på del 8 av P2-serien Hjärtslag, som jag snubblat över en gång och blivit mycket förtjust i. Det skulle handla om musik, natur och struktur och visade sig vara ett av de allra mest intressanta programmen i serien, som jag verkligen kan rekommendera för övrigt.

I programmet berördes bland annat musikens och framför allt rytmers påverkan på det kroppsliga, exempelvis kopplat till fysiska prestationer. Man har kunnat konstatera att personer kan prestera mycket bättre genom att samtidigt lyssna på musik som passar aktiviteten ifråga. Skillnaden är ibland mycket märkbar.

Jag brukar i och för sig ofta lyssna på P1:s podradio-program när jag tränar, framför allt när jag bara ska cykla eller gå eller använda crosstrainern som inte kräver någon särskild koncentration. Lyfta skrot, då blir det musik istället, gärna hårdrock. Jag har provat med klassiskt när jag haft verk som jag vill lyssna igenom av någon anledning, men det funkar inte alls, inte ens på cykel. Dels är volymvariationen i flertalet klassiska stycken för stor för att göras rättvisa i stökiga ljudmiljöer, dels är de oftast inte lika takftasta som pop och rock. Framför allt det sistnämnda gör att jag konsekvent väljer bort klassiskt till träning - det är fel puls helt enkelt, eller ingen puls alls om man säger så. Hårdrock däremot är klockrent.

När jag lyssnat klart på Hjärtslag-episoden växlade jag till en skiva jag ville bekanta mig närmare med, nämligen In Search Of av Fu Manchu. Det visade sig - förutom att vara en helt fantastisk rockplatta - passa perfekt till mitt cykeltempo. I själva verket blev den en avgörande anledning till att jag valde att förlänga turen till att istället bli "Långa högerrundan" i ProRunner, som är dubbelt så lång som den korta. Och jag kände verkligen hur jag fick kraft i benen av den kongeniala musiken på ett tydligare sätt än jag dittills varit med om. En märklig känsla, inte minst som den blev ett exempel på det jag nyss hört på radion, om hur rätt musik kan få en att prestera bättre fysiskt.

Så inte nog med att jag hade god behållning av båda aktiviteterna samtidigt, de visade sig dessutom bli förknippade med varandra under resans gång!

lördag 23 juni 2012

Så får jag ihop det här med musiken!

Hur man i vårt moderna samhälle ska lagra, förvara, anskaffa och lyssna på musik har blivit en knivig fråga, som man kunde läsa i mitt inlägg Ska jag äntligen få ihop det här med musiken?. Särskilt om man har hundratals LP-skivor som bör digitaliseras. Men nu har jag som sagt hittat ett möjligt tillvägagångssätt, vilket kompromissar mellan kostnader, tidsåtgång, kvalitetskrav och krav på tillgänglighet i alla lägen.

Metoden bygger på att man går igenom en tonsättare i taget. Som testexempel valde jag Schubert. Jag har både CD- och LP-skivor med honom, gillar flera av hans verk stenhårt. Samtidigt är det inte en av mina absoluta favoriter, och jag har heller inte massvis av material av honom. Schubert är därmed hanterbar, samtidigt som det inte är någon katastrof om metoden inte skulle fungera.

Jag började med att ta fram alla LP och CD med Schuberts musik och dela in dom i kategorier så gott som möjligt: pianomusik, övrig kammarmusik, symfonier, vokalmusik. Sedan lyssnade jag igenom varje kategori och skrev upp vilka verk jag absolut ville ha kvar enligt kriteriet "musik jag vet helt säkert att jag någon gång kommer att minnas och vilja sätta på när jag är i rätt stämningsläge".

Redan detta gjorde att några LP-skivor kunde diskvalificeras direkt, bland annat flera av symfonierna. En del av verken som kunde avföras som ointressanta låg tyvärr på skivor där det fanns andra verk som istället hamnade på listan över sådant jag verkligen ville ha kvar. Favoritverk letade jag sedan efter bland bibliotekets CD-bestånd. Några av dom kunde jag då ersätta med likvärdiga eller till och med bättre versioner genom att läsa in dessa CD-skivor i iTunes.

Till slut återstod dock två LP-skivor med två absoluta favoritverk, dessutom i inspelningar som inte lät sig ersättas så lätt. En sökning på internet visade dock att båda inspelningarna kunde köpas in via iTunes för sammanlagt 160 kr ungefär - taget! MP3-kvaliteten på inspelningarna är 256 kbit/s, vilket är sämre än det jag själv spar ner klassisk musik i (Apple LossLess) men å andra sidan mycket bättre än det jag spar övriga genrer i (192 kbit/s) - en acceptabel kompromiss med andra ord.

Så i slutändan kunde jag rensa bort ett femtontal LP-skivor, hittade några bättre inspelningar än mina ursprungliga till ingen kostnad alls, och kunde ersätta två av dom absoluta favoritplattorna med digitalt nerladdade originalinspelningar för en mycket rimlig summa. Det är ganska många flugor i en smäll, även om smällen tog drygt tre månader att genomföra. Jag har nämligen kommenterat min resa med Schubert på mina sociala medier med jämna mellanrum, där kunde jag se när jag hade satt igång med Schubert.

Med andra ord kommer det ta lång lång tid innan hela skivbeståndet är genomgånget. Å andra sidan innebär ansträngningen en hel del glädje på vägen, med att lyssna igenom den musik jag älskar så högt. Och det sprider också ut kostnaderna över en längre period, vilket är en nödvändighet med tanke på att det kommer bli många nödvändiga nyinköp för min del, åtmistone för vissa kompositörer.

Nu är det sommar och jag kan inte sätta igång med nästa tonsättare förrän till hösten igen eftersom jag inte har LP-skivorna med mig här på landet. Jag funderar dock redan på vilken kompositör jag ska välja till höststarten. Det är fortfarande inte helt säkert att den här metoden funkar för alla sorter nämligen...

Ska jag äntligen få ihop det här med musiken?

Jag tror jag har gjort ett litet genombrott på ett område där jag funderat länge och väl på hur jag ska få ihop det: musiken. Frågorna kring musiken - hur den ska lagras, i vilken form jag ska köpa den, vad som ska rensas bort respektive sparas - och i vilken form - hur den ska spelas upp, samt hur mycket tid och pengar det är värt att lägga på att få ihop just den här högst väsentliga delen av mitt liv. Frågorna och valen har nämligen varit många:


Ska jag helt frångå vinyl och skivspelare, trots att jag har det mesta av det bästa inom framför allt den klassiska musiken på LP?
Kostnaden för att få allting överfört till CD genom ett företag skulle bli astronomisk för mina hundratals skivor. Ett urval favoriter skulle också bli alldeles för många och för dyrt. Det finns ju enkla apparater för att själv föra över från LP till dator, men då måste allting spelas in i realtid, och hundratals LP blir hundratals timmars arbete, dessutom med risk för att hack, repor och damm på nålen fortplantas in i den digitala evigheten.

Hur vill jag kunna spela upp musiken i framtiden?
Användbarhet, enkelhet och bärbarhet har ökat för varje steg, från LP till CD till MP3 och andra digitala format. Lagringskapaciteten i min 160GB iPod Classic är häpnadsväckande, beroende på inläsningskvalitet finns möjlighet att få med mig all min musik i denna enda kompakta digitala pryl. Om jag bara löste konverteringsproblematiken skulle jag gladeligen ha musiken enbart digitalt, inte minst med tanke på det fysiska lagringsutrymme som skulle frigöras i lägenheten (och därmed underlätta en annan sak jag har svårt att få ihop - fri luft i hemmiljön).

Kvalitet kontra utrymme
Även digitala musikfiler kräver ju sitt utrymme, nämligen på hårddiskar, och ju bättre ljudkvalitet desto mer utrymme. Här har jag kommit fram till en kompromiss jag kan leva med. All klassisk musik läser jag in i maximal kvalitet, Apple Lossless (Apple LL) via iTunes. Detta för att jag tror att den så viktiga rumsligheten och dynamiken i klassisk musik lätt går förlorad i det platta MP3-ljudet. Pop och rock däremot är oftast mycket "tätare" producerad, vilket gör den mindre känslig för komprimering. (Jfr skillnaden mellan ljudet i "vanliga" TV-sändningar och det mycket tätare i reklaminslagen.)

Urval - kvalitet - bra-att-ha-ångest

När det gäller skivor har jag en viss samlarmani som gör det väldigt svårt för mig att göra mig av med exempelvis en LP även om jag vet att jag förmodligen aldrig kommer spela den igen. Lyckligtvis har detta börjat släppa mer och mer allteftersom jag uppvärderat dels mer fritt utrymme hemma, dels att kunna ta allt med mig i digital form. Och ångesten över att göra mig av med musik som  jag kanske skulle vilja höra någon gång i framtiden börjar också släppa – det är trots allt väldigt få inspelningar som är oersättliga för mig och som inte kan ersättas av andra likvärdiga.
Och detta senaste gav mig den sista nyckeln till att faktiskt våga sätta igång en kombinerad rensning/överföring av den klassiska musiken, med en rimlig chans att lyckas och dessutom få ut något av det på vägen. Läs i nästa inlägg hur det går till.


söndag 6 maj 2012

Pappa spökar i mig

Det är inte lätt att få ihop det här med det sociala arvet. I hur hög grad är jag mig själv, och i vilken grad styrs jag av mina uppväxtfaktorer? När det gäller det fysiska arvet är frågan en annan och - som jag upplever det - lättare att hantera, ungefär såhär: Utifrån den kombination av släktens genbank som utgör mitt jag vid födseln, blir jag den jag blir som ett resultat av alla stimuli min miljö utsätter mig för. Enkelt. Svåranalyserat såklart, men principiellt ganska enkelt.

Det jag tänker på just nu är emellertid en specifik del av livsmiljön, nämligen hur föräldrarnas personliga egenskaper planteras in i barnen och dyker upp i enskilda situationer årtionden senare. Det är då det kan kännas lite kusligt ibland...

För en liten stund sedan gick jag förbi vår vanliga skål med lördagsgodis på väg till köket, stannade upp och botaniserade lite bland godbitarna. Efter några sekunder kommer sonen gående förbi och sticker fram handen för att sno med sig en kokosprick i farten. I ett anfall av skämtlynne smäller jag honom lätt på fingrarna och ser överdrivet argsint på honom när han överraskad tittar upp på mig. Sekunden senare fortsätter han ta godisbiten och ler snabbt när han går in till kontoret, uppenbarligen helt införstådd med skämtet. Men...

Sekunden senare, när jag slänger in min egen kokosprick i munnen och fortsätter mot köket, är det plötsligt som om jag ser mig själv utifrån. Jag ser mig själv slå honom på fingrarna på just det där sättet, jag ser mig själv spela arg med just den där minen, och jag ser mig själv slänga in godisbiten med precis den där handrörelsen och sedan tugga till på den med överdriven kraft precis på det där sättet som... som pappa brukade göra.

Det var lite kusligt på flera sätt. För det första den där känslan av att få en oönskad snabbrepris i slowmotion av det jag nyss gjort fast som en utifrån-upplevelse; för det andra insikten att min kropp plötsligt "tagits över" av någon annan - eller kanske av en annan upplaga av mig själv? Och för det tredje den fråga som infann sig i samband med detta: hur uppfattade Max situationen?

Till saken hör att det är lika svårt att minnas exakt hur ens egens relation till föräldrarna var, som det är att ha en rättvisande bild av hur ens egna barn uppfattar relationen till en själv som förälder. Därför är det svårt att veta om mina söner uppfattar mig på samma sätt som jag uppfattade min far i liknande situationer.

Eftersom jag också har minnen av några situationer där jag hade svårt att avgöra om min pappa skämtade eller menade allvar med en förebråelse, kände jag mig tvungen att fråga Max hur han hade uppfattat situationen. Fattade han omedelbart att jag hade skämtat, eller fanns där ett tvivel som gjorde honom osäker? Och berodde detta i så fall på en underliggande osäkerhet i vår relation som motsvarar den jag minns från min egen barndom? Av hans svar att döma var det inte så, och några följdfrågor av kontrolltyp (i denna kanske vinklade amatörenkät) gav för handen att hans uppfattning av vår relation överensstämde ganska väl med min.

Sammanfattningsvis var detta såklart en bagatell, men jag vet att jag tidigare i ungarnas liv upprepat saker som jag ogillar att mina egna föräldrar gjort och sagt, på motsvarande sätt som i detta exempel men med tyngre implikationer. Som exempel på den kusliga känslan av att inte "vara sig själv" helt plötsligt, var denna episod emellertid ovanligt tydlig och därför värd ett inlägg.

onsdag 2 maj 2012

Skogstokig svensk som alla andra

För några år sedan utgjorde jag en tredjedel av en trio kamrater som träffades med oregelbundna mellanrum för att höra och diskutera musik. En av oss är från Iran, invandrad som vuxen för kanske 30 år sedan. En intellektuellt nyfiken, musik- och litteraturintresserad man med grundmurade humanistiska värderingar.

Vid ett tillfälle, jag minns inte varför, frågade han oss två infödda svenskar vad vi uppfattade som speciellt svenskt. Jag minns inte exakt hur hans fråga löd, men det han var ute efter var någon sorts känsla eller stämning, kanske kopplat till en diskussion om "nationalromantisk" musik, vad vet jag. Det intressanta, som jag minns så tydligt, är hur både jag och min svenne-kollega omedelbart, utan minsta tvekan, svarade i mun på varandra: Skogen!

Jag kom att tänka på denna episod när jag läste första delen av Maciej Zarembas nya artikelserie om skogsbruket i Sverige. Jag får nämligen inte ihop det riktigt. Jag är i mångt och mycket uppvuxen som ett riktigt asfaltsbarn i stockholmsförorter som Rinkeby och Hässelby. Från sju års ålder tillbringade jag förvisso flera somrar på sommarkollo i natursköna omgivningar, men i övrigt var det inte mycket natur eller friluftsliv i min uppväxt. Inte heller i vuxen ålder har jag visat några som helst tendenser till naturdyrkan. Är det inte en boll och ett nät med i bilden håller jag mig gärna inne framför en skärm istället.

Ändå kom det så självklart, detta svar på vad som utgör den viktigaste källan för det svenska kynnet: skogen. Är det bara inlärt? Har jag fått det mig till livs via poesi och prosa, eller helt enkelt bara lärt mig det exempelvis i skolan? Nej. Mitt svar kom inte som inlärd respons på frågans stimuli - det kom inifrån.

Jag kan tänka mig att jag fått det i mig genom musiken, både klassiska svenska kompositioner och delar av den svenska vis- och sångskatten, som man ju exponerats för genom hela livet. Men även i det fallet måste det ju finnas något i den musiken, inkodat liksom, som förmedlar den där känslan. Och frågan är om svensken i gemen är mer mottaglig för just detta sentiment än exempelvis min iranske vän. Jag vet inte.

Det jag vet är att även ett asfaltsbarn kan identifiera sig med detta något som förmedlas effektivast just genom den svenska skogen, på samma sätt som ryssen genom jorden och samen genom fjällandskapet. Vad detta något "är", det vet jag inte, mer än att det betyder mycket för oss svenskar. Som Zaremba själv skriver i sin inledande artikel apropå skändningen av skogen:  ”Jag kan inte tänka mig en fråga som kunde angå fler i Sveriges land.” 

I en krönika som delvis anknyter till , talar Björn Wiman om det i ganska stora ordalag i sin krönika: "Tänk om det är så? Att skogen vi ärvde inte bara handlar om oersättliga naturvärden, utan om något mer. Kanske rent av om ­människovärdet."

Jag vet inte hur jag ska få ihop det här, eller ens vilken som är kärnfrågan. Men jag ska fundera vidare på det under läsningen av Zarembas kommande artiklar i ämnet.


söndag 29 april 2012

Hur ska jag få ihop det? En programförklaring.

När jag sitter och funderar under dom där stunderna som dyker upp ibland - under en väntan, på bussen, när man blir sittande efter middagen med en katt på axeln - spinner många tankar, frågor och funderingar runt  i huvudet. De flesta kan sammanfattas ur ett fågelperspektiv med just dessa få ord: hur ska jag få ihop det?

Allt man vill, allt man måste, allt man borde, allt man skulle kunna...

Som svensk medelklassman med givande arbete, goda familjeförhållanden, hälsan i behåll och mängder av fritidsintressen, blir livet ingen kamp - det vore både bortskämt och världsfrånvänt att påstå något sådant. Däremot blir det en lång transport på ett löpande band (tiden) längs ett överdådigt smörgåsbord (möjliga alternativ och livsval), där man inte kan stanna upp vid varje godsak utan måste göra ett urval i farten för att få till en så bra livsmåltid som möjligt. Att hitta de bästa godbitarna utan att för den skull äta sig sjuk eller ställa till det för övriga besökare - det är det som är utmaningen.

Alltså: hur ska jag få ihop det?

Jag snackar både yttre och inre sammanhang här. Jag vill att mitt livs yttre struktur ska hänga ihop på ett optimalt sätt med min egen inre struktur. Så enkelt kan det beskrivas. När man börjar bena upp det, visar det sig emellertid raskt vilken enorm utmaning detta utgör, åtminstone om man ska ta den på allvar. Det är det jag bestämt mig för att göra.

Jag bestämde mig egentligen för länge sedan, men har inte riktigt kommit fram till hur jag ska bära mig åt, hur jag - just precis - ska få ihop det. Jag måste ju nämligen sortera i den härliga röran samtidigt som jag - och min omgivning - fortsätter att stöka till och rumstera runt i samma röra. Man kan ju liksom inte pausa livet, sortera upp allting och sedan bara trycka på Play igen.

Samtidigt är det i de små pauser som uppstår då och då, som man kan tänka nya tankar, påminna sig sina gamla idéer, och ibland kombinera dessa till något som faktiskt kan fungera. Förhoppningsvis är detta vad jag gjort idag. Därav denna blogg, rix-KAOSMOS.

Namnet sammanfattar såklart de ytterligheter som ska samsas i ett bra livspussel - det kreativa kaoset i ett kontrollerat kosmos. Prefixet "rix-" som jag använder i alla mina bloggar, anger samtidigt mig själv som utgångspunkten. Även inlägg om storpolitik, naturvetenskap och astronomi kommer att utgå från mitt eget personliga behov av att få ihop det - min världsbild, min moral, min röstsedel, min plats i historien och världsalltet...

Jag släpper nu - med bävan - det jag brukar kalla för mitt fullständighetskomplex, och sätter helt enkelt igång. Det blir rörigt, stökigt och förbannat intressant, det är jag helt säker på.