Skogstokig svensk som alla andra

För några år sedan utgjorde jag en tredjedel av en trio kamrater som träffades med oregelbundna mellanrum för att höra och diskutera musik. En av oss är från Iran, invandrad som vuxen för kanske 30 år sedan. En intellektuellt nyfiken, musik- och litteraturintresserad man med grundmurade humanistiska värderingar.

Vid ett tillfälle, jag minns inte varför, frågade han oss två infödda svenskar vad vi uppfattade som speciellt svenskt. Jag minns inte exakt hur hans fråga löd, men det han var ute efter var någon sorts känsla eller stämning, kanske kopplat till en diskussion om "nationalromantisk" musik, vad vet jag. Det intressanta, som jag minns så tydligt, är hur både jag och min svenne-kollega omedelbart, utan minsta tvekan, svarade i mun på varandra: Skogen!

Jag kom att tänka på denna episod när jag läste första delen av Maciej Zarembas nya artikelserie om skogsbruket i Sverige. Jag får nämligen inte ihop det riktigt. Jag är i mångt och mycket uppvuxen som ett riktigt asfaltsbarn i stockholmsförorter som Rinkeby och Hässelby. Från sju års ålder tillbringade jag förvisso flera somrar på sommarkollo i natursköna omgivningar, men i övrigt var det inte mycket natur eller friluftsliv i min uppväxt. Inte heller i vuxen ålder har jag visat några som helst tendenser till naturdyrkan. Är det inte en boll och ett nät med i bilden håller jag mig gärna inne framför en skärm istället.

Ändå kom det så självklart, detta svar på vad som utgör den viktigaste källan för det svenska kynnet: skogen. Är det bara inlärt? Har jag fått det mig till livs via poesi och prosa, eller helt enkelt bara lärt mig det exempelvis i skolan? Nej. Mitt svar kom inte som inlärd respons på frågans stimuli - det kom inifrån.

Jag kan tänka mig att jag fått det i mig genom musiken, både klassiska svenska kompositioner och delar av den svenska vis- och sångskatten, som man ju exponerats för genom hela livet. Men även i det fallet måste det ju finnas något i den musiken, inkodat liksom, som förmedlar den där känslan. Och frågan är om svensken i gemen är mer mottaglig för just detta sentiment än exempelvis min iranske vän. Jag vet inte.

Det jag vet är att även ett asfaltsbarn kan identifiera sig med detta något som förmedlas effektivast just genom den svenska skogen, på samma sätt som ryssen genom jorden och samen genom fjällandskapet. Vad detta något "är", det vet jag inte, mer än att det betyder mycket för oss svenskar. Som Zaremba själv skriver i sin inledande artikel apropå skändningen av skogen:  ”Jag kan inte tänka mig en fråga som kunde angå fler i Sveriges land.” 

I en krönika som delvis anknyter till , talar Björn Wiman om det i ganska stora ordalag i sin krönika: "Tänk om det är så? Att skogen vi ärvde inte bara handlar om oersättliga naturvärden, utan om något mer. Kanske rent av om ­människovärdet."

Jag vet inte hur jag ska få ihop det här, eller ens vilken som är kärnfrågan. Men jag ska fundera vidare på det under läsningen av Zarembas kommande artiklar i ämnet.