Pappa spökar i mig

Det är inte lätt att få ihop det här med det sociala arvet. I hur hög grad är jag mig själv, och i vilken grad styrs jag av mina uppväxtfaktorer? När det gäller det fysiska arvet är frågan en annan och - som jag upplever det - lättare att hantera, ungefär såhär: Utifrån den kombination av släktens genbank som utgör mitt jag vid födseln, blir jag den jag blir som ett resultat av alla stimuli min miljö utsätter mig för. Enkelt. Svåranalyserat såklart, men principiellt ganska enkelt.

Det jag tänker på just nu är emellertid en specifik del av livsmiljön, nämligen hur föräldrarnas personliga egenskaper planteras in i barnen och dyker upp i enskilda situationer årtionden senare. Det är då det kan kännas lite kusligt ibland...

För en liten stund sedan gick jag förbi vår vanliga skål med lördagsgodis på väg till köket, stannade upp och botaniserade lite bland godbitarna. Efter några sekunder kommer sonen gående förbi och sticker fram handen för att sno med sig en kokosprick i farten. I ett anfall av skämtlynne smäller jag honom lätt på fingrarna och ser överdrivet argsint på honom när han överraskad tittar upp på mig. Sekunden senare fortsätter han ta godisbiten och ler snabbt när han går in till kontoret, uppenbarligen helt införstådd med skämtet. Men...

Sekunden senare, när jag slänger in min egen kokosprick i munnen och fortsätter mot köket, är det plötsligt som om jag ser mig själv utifrån. Jag ser mig själv slå honom på fingrarna på just det där sättet, jag ser mig själv spela arg med just den där minen, och jag ser mig själv slänga in godisbiten med precis den där handrörelsen och sedan tugga till på den med överdriven kraft precis på det där sättet som... som pappa brukade göra.

Det var lite kusligt på flera sätt. För det första den där känslan av att få en oönskad snabbrepris i slowmotion av det jag nyss gjort fast som en utifrån-upplevelse; för det andra insikten att min kropp plötsligt "tagits över" av någon annan - eller kanske av en annan upplaga av mig själv? Och för det tredje den fråga som infann sig i samband med detta: hur uppfattade Max situationen?

Till saken hör att det är lika svårt att minnas exakt hur ens egens relation till föräldrarna var, som det är att ha en rättvisande bild av hur ens egna barn uppfattar relationen till en själv som förälder. Därför är det svårt att veta om mina söner uppfattar mig på samma sätt som jag uppfattade min far i liknande situationer.

Eftersom jag också har minnen av några situationer där jag hade svårt att avgöra om min pappa skämtade eller menade allvar med en förebråelse, kände jag mig tvungen att fråga Max hur han hade uppfattat situationen. Fattade han omedelbart att jag hade skämtat, eller fanns där ett tvivel som gjorde honom osäker? Och berodde detta i så fall på en underliggande osäkerhet i vår relation som motsvarar den jag minns från min egen barndom? Av hans svar att döma var det inte så, och några följdfrågor av kontrolltyp (i denna kanske vinklade amatörenkät) gav för handen att hans uppfattning av vår relation överensstämde ganska väl med min.

Sammanfattningsvis var detta såklart en bagatell, men jag vet att jag tidigare i ungarnas liv upprepat saker som jag ogillar att mina egna föräldrar gjort och sagt, på motsvarande sätt som i detta exempel men med tyngre implikationer. Som exempel på den kusliga känslan av att inte "vara sig själv" helt plötsligt, var denna episod emellertid ovanligt tydlig och därför värd ett inlägg.

Skogstokig svensk som alla andra

För några år sedan utgjorde jag en tredjedel av en trio kamrater som träffades med oregelbundna mellanrum för att höra och diskutera musik. En av oss är från Iran, invandrad som vuxen för kanske 30 år sedan. En intellektuellt nyfiken, musik- och litteraturintresserad man med grundmurade humanistiska värderingar.

Vid ett tillfälle, jag minns inte varför, frågade han oss två infödda svenskar vad vi uppfattade som speciellt svenskt. Jag minns inte exakt hur hans fråga löd, men det han var ute efter var någon sorts känsla eller stämning, kanske kopplat till en diskussion om "nationalromantisk" musik, vad vet jag. Det intressanta, som jag minns så tydligt, är hur både jag och min svenne-kollega omedelbart, utan minsta tvekan, svarade i mun på varandra: Skogen!

Jag kom att tänka på denna episod när jag läste första delen av Maciej Zarembas nya artikelserie om skogsbruket i Sverige. Jag får nämligen inte ihop det riktigt. Jag är i mångt och mycket uppvuxen som ett riktigt asfaltsbarn i stockholmsförorter som Rinkeby och Hässelby. Från sju års ålder tillbringade jag förvisso flera somrar på sommarkollo i natursköna omgivningar, men i övrigt var det inte mycket natur eller friluftsliv i min uppväxt. Inte heller i vuxen ålder har jag visat några som helst tendenser till naturdyrkan. Är det inte en boll och ett nät med i bilden håller jag mig gärna inne framför en skärm istället.

Ändå kom det så självklart, detta svar på vad som utgör den viktigaste källan för det svenska kynnet: skogen. Är det bara inlärt? Har jag fått det mig till livs via poesi och prosa, eller helt enkelt bara lärt mig det exempelvis i skolan? Nej. Mitt svar kom inte som inlärd respons på frågans stimuli - det kom inifrån.

Jag kan tänka mig att jag fått det i mig genom musiken, både klassiska svenska kompositioner och delar av den svenska vis- och sångskatten, som man ju exponerats för genom hela livet. Men även i det fallet måste det ju finnas något i den musiken, inkodat liksom, som förmedlar den där känslan. Och frågan är om svensken i gemen är mer mottaglig för just detta sentiment än exempelvis min iranske vän. Jag vet inte.

Det jag vet är att även ett asfaltsbarn kan identifiera sig med detta något som förmedlas effektivast just genom den svenska skogen, på samma sätt som ryssen genom jorden och samen genom fjällandskapet. Vad detta något "är", det vet jag inte, mer än att det betyder mycket för oss svenskar. Som Zaremba själv skriver i sin inledande artikel apropå skändningen av skogen:  ”Jag kan inte tänka mig en fråga som kunde angå fler i Sveriges land.” 

I en krönika som delvis anknyter till , talar Björn Wiman om det i ganska stora ordalag i sin krönika: "Tänk om det är så? Att skogen vi ärvde inte bara handlar om oersättliga naturvärden, utan om något mer. Kanske rent av om ­människovärdet."

Jag vet inte hur jag ska få ihop det här, eller ens vilken som är kärnfrågan. Men jag ska fundera vidare på det under läsningen av Zarembas kommande artiklar i ämnet.