När jag var yngre var jag mycket bättre på att fokusera på en sak i taget än jag är idag. Det är både bra och dåligt att jag delvis tappat den förmågan. Å ena sidan går inlärning och utveckling ofta långsammare på grund av att jag inte är kapabel att "ge allt" till det jag för närvarande håller på med; å andra sidan kan jag utnyttja tiden bättre genom genomtänkt multitasking i många sammanhang.
Ett exempel är det här med träning. Oavsett om jag är på gymmet, står i crosstrainern eller lyfter vikter, eller är ute på en cykeltur, så har jag numera nästan alltid lurar i öronen och en iPod eller iPhone i fickan, på armen eller på cykeln. Detta var en otänkbarhet för mig när jag i 20-årsåldern tillbringade ett par timmar om dagen på SKIP gym bland vikter, stänger och maskiner med ett tunnelseende där bara nästa övning och fullständig utmattning fick plats i synfältet. Inget fick störa koncentrationen, och jag minns att jag ibland var mycket irriterad över både musikvalet på gymmet och den för höga volymen. Jag ville bara känna kroppens rytmer, och de tillfällen jag var ensam i lokalen bad jag om låg volym eller rentav tystnad.
Idag är det tvärtom. Jag upplever träningarna som ypperliga tillfällen att göra två saker samtidigt, dels träna dels lyssna ikapp sig på favoritprogrammen i P1, eller passa på att lyssna igenom ett par album man är lite nyfiken på. Eller sätta på en gammal favorit och bara njuta - träningen sköter man med andra hjärnhalvan. Som ni förstår fungerar detta bara om man inte behöver satsa 100% av sin mentala energi på träningen, så strategin passar förmodligen bara oss motionärer. Och ibland orkar man förstås inte med någon mental input alls utan behöver bara den fysiska aktiviteten som sådan - i mitt fall gäller det oftast stressiga perioder på jobbet.
(Ett självklart undantag är såklart lagidrotter. När man spelar innebandy eller fotboll är det inte lämpligt att göra sig döv för omgivningen, då krävs lyhördhet och kommunikation i samspel med medspelarna för att det inte ska bli helt meningslöst. På så sätt är lagidrotterna en mer fullständig avkoppling från annat - då kan man verkligen bara göra en sak med hjärnan, vilket blir 100%-ig avkoppling från allt det där andra.)
Multitasking när den är som bäst
Ibland blir en kombination av aktiviteter ovanligt lyckad, och det var det som hände mig nyligen. Jag gav mig ut på en cykelrunda här på landet, den 1,4 mil "Korta högerrundan" som jag döpt den till i appen ProRunner för att hålla reda på kartor, tider och antal körda mil per månad med mera. I lurarna valde jag att lyssna färdigt på del 8 av P2-serien Hjärtslag, som jag snubblat över en gång och blivit mycket förtjust i. Det skulle handla om musik, natur och struktur och visade sig vara ett av de allra mest intressanta programmen i serien, som jag verkligen kan rekommendera för övrigt.
I programmet berördes bland annat musikens och framför allt rytmers påverkan på det kroppsliga, exempelvis kopplat till fysiska prestationer. Man har kunnat konstatera att personer kan prestera mycket bättre genom att samtidigt lyssna på musik som passar aktiviteten ifråga. Skillnaden är ibland mycket märkbar.
Jag brukar i och för sig ofta lyssna på P1:s podradio-program när jag tränar, framför allt när jag bara ska cykla eller gå eller använda crosstrainern som inte kräver någon särskild koncentration. Lyfta skrot, då blir det musik istället, gärna hårdrock. Jag har provat med klassiskt när jag haft verk som jag vill lyssna igenom av någon anledning, men det funkar inte alls, inte ens på cykel. Dels är volymvariationen i flertalet klassiska stycken för stor för att göras rättvisa i stökiga ljudmiljöer, dels är de oftast inte lika takftasta som pop och rock. Framför allt det sistnämnda gör att jag konsekvent väljer bort klassiskt till träning - det är fel puls helt enkelt, eller ingen puls alls om man säger så. Hårdrock däremot är klockrent.
När jag lyssnat klart på Hjärtslag-episoden växlade jag till en skiva jag ville bekanta mig närmare med, nämligen In Search Of av Fu Manchu. Det visade sig - förutom att vara en helt fantastisk rockplatta - passa perfekt till mitt cykeltempo. I själva verket blev den en avgörande anledning till att jag valde att förlänga turen till att istället bli "Långa högerrundan" i ProRunner, som är dubbelt så lång som den korta. Och jag kände verkligen hur jag fick kraft i benen av den kongeniala musiken på ett tydligare sätt än jag dittills varit med om. En märklig känsla, inte minst som den blev ett exempel på det jag nyss hört på radion, om hur rätt musik kan få en att prestera bättre fysiskt.
Så inte nog med att jag hade god behållning av båda aktiviteterna samtidigt, de visade sig dessutom bli förknippade med varandra under resans gång!
